Kärlek- ur mitt perspektiv
Allt börjar så vackert med blickar, leenden och skratt. Bekräftelser som höjer ens självförtroende på ett underbart sätt. Man inser att allt man tidigare hört om "fjärilar i magen" och " man går omkring på rosa små moln" faktiskt är en ganska bra definition av hur det känns att vara kär.
Den första tiden i ett förhållande lever man som i en drömvärld, där man sakta men säkert bygger upp en tillit gentemot den andra parten. Ett löfte måste hållas, en trygghet som inte går att beskrivas med ord. Man börjar leva som i en slags symbios då man inte står ut med denna konstanta saknad och känsla av tomhet så fort man inte träffats på ett par timmar.
En morgon när man vaknar brevid sin respektive, anser man sig tycka om honom/henne på ett sätt som skiljer sig från allt man tidigare känt för någon person. Det är då man vill börja uttrycka sig med känslomässigt starkare ord för att tydligare och mer precist specificera sina känslor.- Jag älskar dig!Det kan inte gå fel när det känns så rätt. Så får man höra att det är ömsesidigt. Hjärtat stannar till och kroppen skälver. Denna man tror oändliga, nästan övernaturliga lycka börjar sprida sig i hela ens kropp och intellekt som en total mental härdsmälta. Man känner sig fulländad som aldrig förr.
En gnista av hopp antänds till en brinnande vilja att föreviga stunden. Månaderna går och känslorna börjar dala. Allt går på rutin och längtan efter något nytt och spännande har börjat växa sig stark. Man har lärt känna varandra bra nu, och på så vis även upptäckt en del negativa sidor. En del krav ställs, som leder till onödiga gräl. En besvikelse har väckts till liv.
Hoppet om att ha funnit Den Rätta i så unga år har försvunnit och ersatts med tvivel. Det börjar kännas jobbigt att ta varandra för givna. Passionen har svalnat så man lever på sparlåga. Till slut slocknar även den sista glöden och kvar fins bara aska av det som en gång var. En ny syn på ens förhållande bildas. En tanke om att man fortfarande är ung, att man inte behöver binda sig ännu, är född. Man börjar inse att man varit beroende av sin partner, och känner sig lurad. För det är just vad kärleken är- en illusion. Man har varit så naiv och blåögd, prioriterat sin partner före allt annat som stått en nära. De vänner som fortfarande står vid ens sida är beundransvärda.
Man upptäcker att känslorna tog över ens förnuft. Nu gäller det att öppna ögonen och se framåt istället för att blicka bakåt. Familjen, vänner och framtiden får genast större betydelse och underlättar för en att gå vidare. Det kan kännas som en slöseri med tid, men allt är inte bortkastat.
Du har nämligen under några underbara månader tillsammans med en person älskat skaffat dig en mängd erfarenheter och minnen som du komemr bära med dig genom livet. Samtidigt har du även lärt känna en ny del av dig själv, vilket har fått dig att utvecklas och mogna. När du sedan tagit lärdom av dna misstag och plockat ut allt det positiva du varit om, kommer du se allt ur ett nytt perspektiv. Du kommer känna att du mår bättre än någonsin och trivs med den du är- det är då du funnit dig själv och samtidigt insett vad som egentligen varar för evigt.
// H.K
